En annan fas...

...som jag gått in i är den blivande fader fasen, jag har aldrig tyckt illa om barn, men jag har väl heller aldrig varit speciellt jätteintresserad av barn. Men nu! Jag smälter av ett leende från ett barn man ser på bussen eller gatan, jag myser och längtar efter mitt eget lilla pyre. Jag blir aldeles gråtmild när jag ser barn vara ledsna eller fara illa, jag orkar knappt se barn i misär på tv. Frågan är hur det här kommer sluta när pyret kommer ut... Kommer jag bli ett snörvlande, gråtande paket när pyret råkar ut för något eller när det händer något?

Hur förlossningen ska gå vågar jag knappt tänka på, tanken är väl att jag ska vara där som ett stöd, stå som en kraftig fura i vinden och hjälpa min fru genom helvetet. Jag är rädd att jag själv kommer bli inlagd för svaga nerver och att min fru, nyförlöst och dan får ta hand om mig istället...

Men det kanske ordnar sig, hjälp!